Det kändes skönt att hon höll med mig. Jag satte på en film och slängde mig i soffan och tog det lugnt.

Det hade varit väldigt rörigt alltihop. Jag oroade mig lite för Zayn också, han verkade så.. Deppig på något sätt.

Jag hade precis dragigt över en filt över mig och myst ner mig i soffan när jag hör att jag får ett sms och mobilen ligger i hallen. Fatta man ju.. Jag gick ut i hallen och greppade tag i mobilen. Jag trodde mitt hjärta skulle stanna när jag såg vem smset var från och när jag läste det.

Jag bet mig så hårt jag någonsin kunde i läppen. Jag kände mig mognare än att ta det på sms så jag väntade med min förklaring tills vi träffades ''in real life''.

Jag och Harry hade kommit väldigt nära varandra och det kändes mer som att vi var vänner och det kändes bra, visst.. När vi satt på George's så kändes det inte som det, för då pirrade det liksom i magen när han pratade med mig, men jag och han gick hem till mig sen och vi hade jättetrevligt, vi fikade och så vidare. Det visade sig även att han bodde i samma höghus som mig, BINGO! Han bodde på våningen över mig. Han hade gått härifrån för ett litet tag sedan. Han gick ganska sent ändå, vid midnatt nån gång. Jag satte mig vid tv:n och zappade runt, bara skit. Jag kände hur trött jag började bli och att mina ögon nästan inte kunde hålla sig öppna.

- Time for bed, sa jag för mig själv.

Jag tog av mig mina kläder jag hade och satte på mig en stor vit t-shirt med ett reklamtryck på baksidan.

Jag satte upp håret i en bulle, tvättade bort sminket, borstade tänderna, kissade och släppte ut håret och borstade igenom det. Min mobil satt på laddning i köket så den tog jag innan jag gick och la mig.

Jag bäddade försiktigt upp sängen, och kröp sedan ner i den. Jag var precis påväg att somna när min mobil pep till. Vem skickar sms klockan ett på natten känner jag litegrann.

Åh vad gullig han är. Det kändes att jag och Harry var på god väg mot en bra vänskap, härligt!

Varför svarar inte Louis på mitt sms för? Han vågar säkert inte, jag kan se framför mig hans orolighet när han läste smset. Men han får stå för sina handlingar och för vad han har gjort. Jag var så less på allt just nu. Nu var det en sån här stund när jag känner att jag vill flytta tillbaka till Mullingar, till min familj, till dom som älskade mig. Jag skulle aldrig kunna flytta tillbaka, men jag kände ibland hur mycket jag saknade allt och alla där. Det var Louis som fick mig att flytta hit, vi har kännt varandra hela livet och varit bästisar sen vi var små men efter att Louis flyttade till London så gled vi isär mer och mer, därför flyttade jag också hit. Sen att jag hade chansen att få så många nya vänner, det trodde jag aldrig. Jag har alltid varit utfryst och aldrig varit som dom andra, men här i London så smälte jag verkligen in och jag stortrivs här. Men just nu kände jag mig ensamast i världen. Jag var så deprimerad nu, och det var inget jag uppskattade.. Jag bestämde mig för att ringa Liam, han förstod mig alltid.

Det gick tre toner innan han svarade.

- Hello, svarade han med extremt trött röst.

- Hi, it's Niall.. I just wanted to have someone to talk with

- I understand but it's school tomorrow and we're going up early so i have to sleep Niall, sa han.

- Okey, and before you hang up, have Louis said somethinh about me?..

- No Niall, he hasn't, good night Nialler

- Niiiight,  sleep well Mr. Payne!

Sen la han på så var jag ensam igen.

Lika bra att gå och lägga sig och sova bort all smärta. Godnatt.

_____________________________________________________________________________________________

Okej ganska meningslöst kapitel, men det har koppling till dom andra kapitlen :)